Programmera med Claude: Hur jag slutade skriva kod och började bygga

Under större delen av min karriär har programmering handlat om tålamod. Du sitter framför skärmen, skissar upp en idé, bryter ner den i uppgifter och kämpar dig sedan igenom det rad för rad. Varje utvecklare känner till rytmen: skriva, kompilera, felsöka, upprepa. Du accepterar att prototyper tar månader, att felsökning är ett slags ensamt detektivarbete, och att lansera något nytt handlar lika mycket om uthållighet som om talang.

Det var världen jag kände till – tills jag testade Claude Code.

Till en början förväntade jag mig inte mycket. Jag hade lekt med chatbotar tidigare. De kunde förklara begrepp, kanske generera en kodsnutt om jag ställde frågan tillräckligt bra. Användbart, men inget som förändrade spelet. Sedan gav jag Claude en riktig uppgift, något jag normalt skulle lägga timmar på att sätta upp. Inom några minuter hade den byggt upp projektet, startat en server och till och med börjat bevaka loggarna. Plötsligt svarade den inte bara – den programmerade tillbaka.

Upplevelsen var desorienterande på bästa sätt. Här var en AI som inte bara skrev några rader JavaScript, utan byggde fungerande system från början till slut. Jag gav den mitt stack – Nuxt 3, Supabase, Tailwind, ibland en Node-crawler – och den hanterade det klistriga mellanjobbet med en flytande precision som fick mig att stanna upp och tänka: vad är egentligen min roll nu?

Från månader till dagar

Den största chocken var hastigheten. Projekt jag tidigare planerade för sex månader såg nu ut som tredagars-sprintar. En prototyp som tidigare krävde massor av boilerplate stod plötsligt framför mig – klickbar, testbar, redo att förfinas.

Den typen av acceleration förändrar ditt tankesätt. Istället för att försiktigt förbinda dig till en lång vägkarta kunde jag leka. Jag kunde testa halvfärdiga idéer, slänga det som inte funkade, och ändå ligga före schemat. Jag märkte att jag “vibe-kodade”, som jag började kalla det – lät verktyget driva momentum, red på vågen istället för att kontrollera varje detalj.

Men snabbhet är aldrig gratis. Om jag bara lämnade vaga idéer gled resultatet iväg. Ibland glömde Claude sin egen plan, återgick till äldre lösningar eller tog genvägar som inte matchade mina mål. Jag lärde mig snabbt att ju mer jag planerade, desto bättre blev resultatet. Att skriva en detaljerad plan i början av en session – nästan som ett samtal med en juniorutvecklare – gav Claude en kompass. Då blev mitt jobb att hålla den på rätt spår.

Felsökning med sällskap

Det som förvånade mig mest var inte koden den skrev, utan hur den felsökte. Traditionellt är felsökning ett ensamt arbete: läsa loggar, följa stack traces, stirra på skärmen tills man ser det saknade semikolonet eller den subtila logikbuggen. Med Claude hade jag plötsligt sällskap. Den läste loggarna med mig, föreslog lösningar, testade hypoteser och såg ibland mönster jag skulle ha missat.

Den var inte perfekt. Ibland fastnade den eller gjorde felaktiga antaganden. Men istället för timmars trial and error hade jag en dialog. Jag var inte ensam i mitt huvud. Felsökning blev något samarbetsinriktat, nästan konverserande.

Den förändringen var större än jag trodde. För första gången kände jag att jag lärde mig medan jag byggde i full fart. Arkitekturbeslut som brukade ta månader att förstå, kom nu i komprimerad form – som en intensivkurs i realtid. AI:n pressade mig in i ett CTO-tänk: mindre “vilken kod ska jag skriva?” och mer “vilken arkitektur är vettig, och hur gör vi systemet robust?”

Grunderna spelar fortfarande roll

Det är frestande att tro att med ett verktyg som detta blir kodkunskap överflödig. Jag köper inte det. Om något, så är grunderna viktigare än någonsin. För att styra Claude rätt måste du veta när den börjar glida, när en genväg inte håller, när ett svar ser rätt ut men är subtilt fel. Du behöver utvecklarinstinkterna för att kunna övervaka, korrigera och guida.

Det betyder inte att du ska skriva varje rad själv. Det betyder att du måste kunna agera som en bra redaktör, arkitekt och mentor. Claude är den junior som aldrig tröttnar, aldrig blir uttråkad, men som ibland missar helheten. Om du själv inte ser helheten är du ute på djupt vatten.

En ny nivå av produktivitet

Här blir det riktigt intressant. Med Claude kan ett litet team av skickliga utvecklare uppnå det som tidigare krävde en hel avdelning. Jag har sett prototyper som tagit månader växa fram på en vecka. Det förändrar inte bara hur vi jobbar, utan vad vi väljer att bygga.

Projekt jag tidigare avfärdade som för stora kändes plötsligt möjliga. Ambitiösa idéer som legat i "kanske en dag"-högen blev plötsligt genomförbara. Och den friheten är beroendeframkallande. Du slutar tänka på vad som är realistiskt om sex månader och börjar fråga vad som är möjligt om tre dagar.

Det väcker också obekväma frågor. Om jag kan bygga ett skräddarsytt verktyg på en halvtimme – vad betyder det för det SaaS-verktyg jag betalar 500 kr i månaden för? Hela mjukvarukategorier känns plötsligt sköra när en enskild individ kan skapa bättre alternativ snabbare än det tar att registrera sig.

Samarbete i en tid med AI-utvecklare

Vad händer när flera utvecklare – alla med sin egen AI-assistent – jobbar i samma team? Det är fortfarande oklart. Samarbete brukade handla om att dela upp uppgifter, sprida kontext och slå samman kod. Om varje utvecklares arbetsflöde nu inkluderar en AI som bygger, felsöker och skriver tester – förändras dynamiken. Blir arbetet smidigare, eller skapar det friktion när olika AI:n tolkar instruktioner olika? Vi vet inte än.

Men jag misstänker att utvecklarens roll rör sig mot orkestrering – att se till att riktningen är tydlig medan AI:n sköter genomförandet. Mindre tid i detaljerna, mer tid på att säkerställa att detaljerna växer åt rätt håll.

En personlig vändpunkt

För mig kom vändpunkten när jag såg Claude orkestrera hela min stack – Supabase-backend, edge-funktioner, databas och frontend – som om den förstod helheten. Då insåg jag att det här inte var en leksak. Det här var en revolution i hur mjukvara byggs.

Det kändes som att koppla min hjärna direkt till maskinen. Alla de där sidoprojekten och idéerna jag burit på i åratal – plötsligt var de verkliga. Prototyper på dagar, inte månader. Det var upphetsande, lite skrämmande och väldigt ödmjukande.

Vad som väntar

Jag tror inte programmering kommer försvinna. Men jag tror att definitionen av "utvecklare" förändras. Det handlar mindre om att skriva och mer om att tänka klart, planera väl och leda samtalet mellan mänsklig avsikt och maskinell utförande.

För frilanskonsulter som jag är det en chans att slå långt över sin viktklass. För startups är det ett nytt sätt att slå ut jättar. För stora företag är det en störning de inte kan ignorera.

Framtiden för utveckling kommer inte tillhöra de som skriver snabbast – utan de som bäst kan kommunicera med maskinen som nu också skriver tillbaka.

Och jag tänker inte se mig om.